Livskris?

Har precis legat i sängen precis hela dagen efter en 30års fest på Adelsö igår. Man ska inte dricka vodka-shots hur roligt det än låter kl.1 på natten. Särkilt inte om man bara grundat med en varmkorv.
Hursomhelst var det jätteroligt och maken blev också ganska lurig, den abonnerade bussen var snäll och släppte av oss vid Västerbroplan så det blev gångavstånd hem.
Sånahär söndagar får jag inte ens dåligt samvete för att jag äter pizza, dricker cocacola och trycker i mig kexchoklad. Vad som helst för att lindra illamåendet.

Jag är rätt säker på att det är min 35års kris som gör mig till en ganska dålig människa och fru just nu. Stress över livet, jobbet, familj och andra människors plumpa och idiotiska kommentarer "i all välmening" som det heter. Dom vet inte ett skit om mig eller vad jag mår dåligt över, så back off tack.
Känner mig som en ännu sämre människa eftersom jag vet att flera av mina kompisar har singelkris, är utbrända, 4 st är arbetslösa och andra personliga tragedier. Men bara för att jag har någon att dela min vardag och liv med betyder det inte att mina problem försvinner eller gör mindre ont. Dom tar bara andra proportioner och ändrar utseendet lite.
Lika besviken som jag är på mig själva just nu som bara gnäller och ser livet genom ett grått, smutsigt skynke. Lika besviken är jag på vänner och familj som inte verkar känna mig överhuvudtaget. Jag undrar om någon av dom någonsin känt mig på riktigt alls? Eller bara valt att se på mig som...ja..hur egentligen?
Vem är jag för dom?

Jag ser en framtid som skulle kunna bli så bra, som jag vill ha det och som jag jobbat så mycket för att uppnå men aldrig kommer dit.
Jag har bestämt mig för hur jag vill att mitt liv ska bli, för en gångs skull har jag satt upp ett mål. Men efter flera år börjar jag ge upp att nånsin komma dit. Det känns så motigt och jobbigt och jag blir bara mer och mer bitter, lessen och missunnsam. Det skrämmer mig.