Inget nytt att rapportera - inget kul alltså.
Det är turbulent hela tiden och jag börjar bli oerhört less på att aldrig känna mig glad eller våga hoppas på att nånsin bli glad på riktigt.
Floridaresan var hotad ett kort tag i början på veckan då J's syster Bea meddelande att hon mådde så pass dåligt att dom nu lagt ut huset till försäljning och ska ta ut förtidspension och flytta närmre Orlando. Hon bad oss därmed avboka resan.
Det visade sig att det "förmånliga avbeställningsskydd" som Seat 24 erbjöd vid bokningen inte var i närheten av ordet förmånligt. Mer förolämpande. Inte helt förvånande så krävs det typ en hjärtattack, stroke eller dödsfall för att den försäkringen ska gälla.
Eftersom vi var både ledsna och irriterade så avvaktade vi med att ta tag i avbokningen och några dagar senare hade Bea ändrat sig och hittat ett nytt hus som var tillräckligt stort för att ha ett gästrum till oss.
Nu är alltså resan på igen, men hur länge det vet vi inte?
Jag vågar inte hoppas.
Allt annat känns hur depp som helt också.
Mamma är dålig och sängliggande, hon får ingen hjälp för sin onda rygg och ringer läkare hela dagarna för att skynda på en steloperation. Nästa vecka ska hon till Strängnäs ryggklinik.
Hon är riktigt deprimerad av att bara ligga och ha ont.
Jag gör mitt bästa för att komma över med presenter, filmer, mat och stora godispåsar.Ge massage och prata. Nu ska jag ut och köpa lite böcker och ljudböcker.
I veckan har det också varit galet på jobbet med många konflikter och folk som haft bråk, gråt och upprörda känslor.
Raffa sade helt sonika upp sig i fredags eftermiddag och en svallvåg av häpnad och chock susade genom korridorerna. Sen gick vi hem till henne och tog ett glas vin och pratade igenom allt. Hon var nog rätt skakad själv även om det var ett noga genomtänkt beslut som kommer att visa sig vara riktigt bra för henne.
Men det klart det känns skrämmande. Typ - vad har jag gjort?
Det är ju inte så att hon har ett annat jobb att gå till. Men jag är inte oroligt.
Raffa är smart och driven, hon kommer definitivt att hitta nåt bäätre jobb som gör henne lyckligare.
Alla kan vi behöva lite paus från vardagslivet ibland.
Jag bara undrar när det blir min tur?
Orkar inte ens gå in på det som gör mest ont i hela mig.
Mitt starkaste ljus i tillvaron är att jag har världens underbaraste bästa man!
Utan honom - vill jag inte ens tänka på hur dåligt jag skulle må.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar