varit död i minuter, hela själen var bruten...
Så känns det och mycket värre.
Lilla kissen är så saknad och sörjd. Det gör ont som bara döden kan göra och hjärtat är krossat.
En liten varelse som lever så tätt inpå, som sover i sängen och ligger brevid en i soffan. Varje dag, året om.
Vi åker på kollo till landet, tar promenader i gräset och delar på en burk tonfisk då och då.
Så tyst det blir när två jamande blir ett. Små tassar som saknas på golvet. Tomhet.
När ska jag orka tänka på minnena utan att plågas? När blir allt svart, vitt igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar