Släkten är värst?

Efter 19 dar boende hemma hos släkten i USA så inser man att hemma är bäst hur bra man än blir omhändertagen. Egen säng, egen mat, egna rutiner och egna saker.
Det är påfrestande i längden att försöka anpassa sig till en annan tillvaro, jag tyckte verkligen att jag klarade det bra men ibland kunde jag nog inte låta bli att sucka djupt inom mig.
Har ett behov av att vara ensam lite då och då för att smälta allt som händer, risken är annars att jag blir lite lättretlig. Förstår inte hur vissa faktiskt vill ha människor runt om sig hela tiden?
Har fått tillbaka mitt illamående och glömmer hela tiden akupressurbandet hemma. En svag åksjuka lägger sig i halsen och munnen är ständigt jättetörstig.
En annan sak som gör mig lite besviken är...eller jag trodde nog i min enfald att nåt annat skulle hända....att jag berättade för min syrra att jag var gravid för 3,5 månad sen och hon har inte hört av sig en enda gång och frågat hur jag mår eller nånting. Ok, vi har verkligen inte den bästa relationen alls. Men nånstans i mitt huvud trodde jag att den enda gång jag faktiskt har nåt stort och roligt att berätta, att det skulle intressera henne. Eller nån annan i min släkt för den delen. Men icke.
Mamma och pappa frågar hur det är. Observera, frågar hur det är....inte hur är det med magen eller hur mår du nu, eller mår du illa eller är allt bra med den lilla tjejen i magen. Har ni börjar köpa saker eller planera för barnet? Ingenting, nada, tyst.
Vi kanske inte finns på riktigt? Vi kanske inte ska bli besvärade? Jag kanske har en sån enorm aura runtom mig att jag inte vill bli störd och har mig själv att skylla?
Jag trodde att jag kunde få ändra mig och det får jag ju...men felet jag gjort är att jag trodde folk runtom mig skulle ändras lite med mig. Epic fail.