Dagarna går sjukt fort, det är redan 11 dar sen mitt senaste inlägg.
Jag har så himla svårt att få ens 30 minuter till att göra något vettigt och tvätten, disken eller bara klä på mig och preppa skötväskan tar den lilla lediga tid som finns. Dvs då lillskrutt sover.
Försöker mobilblogga men det drar ur batteriet på min skeva iPhone 3.
Det är supervarmt inne i vår lägenhet trots dubbla fläktar och öppna fönster, så vi går ut en sväng varje dag. Oftast på promenad eller parkhäng med grannen och lika gamla lillkillen.
I tisdags var vi på Astrid Lindgrens sjukhus (KS) och träffade barnkirurgen. Vi har väntat i över två månader på en tid sen hon var två veckor och nu fick vi äntligen komma. Jag skulle få en läkare som gått i samma gymnasium som mig och vi har gemensamma vänner men han fick precis ett till barn och var plötsligt pappaledig. Så tyvärr fick vi samma läkare som första gången, jag kände på mig att vi inte klickade första gången och den här gången fick jag inte mycket medhåll eller sympati för min oro över bulan på pannan. Dom tror det är ett lymfangiom som isåfall måste opereras men för att veta det måste hon göra en magnetröntgen och sövas. Han tyckte mera att "sånt är livet" och att vi skulle vara glada att få ett friskt barn och brydde sig inte märkbart när jag sa att jag var orolig över att hon skulle sövas. Jag blev sur och svarade snabbt att "Du det är kanske inte så bra att säga "Sånt är livet" till en orolig förstagångsförälder." Efter det blev stämningen tryckt och jag såg makens flackande blick. Det är nog mer än en gång som jag isat ned ett helt rum pga att jag blir så jävla arg. Sen när jag försöker förklara hur jobbigt det varit med den hemska förlossningen (som jag fortfarande bearbetar), nackskadan och all sjukgymnastik, dom 4 smultronmärkena och sen bulan på pannan, så har fanskapet mage att kläcka ur sig "Man kan inte reklamera sina barn." Alltså, jag var helt rödflammig av ilska och kunde inte ens titta på honom eftersom jag helst av allt ville flyga på honom och knäcka sönder hans kirurgfingrar med häftapparaten. För säkerhets skull så tillade han att jag minsann försökte "tvinga" fram svar av honom som han inte kunde ge. Nämen, ursäkta mig gubbe att jag inte vet vilka frågor jag får ställa och inte?!?
Min 12 veckors dotter kan inte fråga vad prognosen är för ett lyckat ingrepp eller om du gjort liknande behandlingar förut och hur det har gått men jag kan ju be henne ringa dig när hon är 18 och mår asdåligt för hon blivit mobbad i skolan pga sin olyckligt placerade bula i pannan.
Oavsett om han är kirurg eller inte så vill jag inte ha en person med sån trist attityd som sätter kniven i min dotter. Om det nåt går fel under operation, kläcker han ur sig "Sånt är livet" då också?
Dr. ASSHOLE!!!!!!!!
Make NO mistakes, jag har redan ringt sköterskan som var med i rummet och hon bekräftade vad jag redan berättat och tyckte det var olyckligt och olämpligt sagt.
Hon kommer att boka in mig med en annan läkare nästa gång och hålla lite koll på journalen.
Sen fick jag numret till röntgen för att kolla om det finns några återbud och kanske kunna snabba på processen och inte behöva vänta till i september.
Självklart ringde jag senare på dagen (vi var hos sjukgymnasten på KS vid 10 imorse) och SURPRISE...det fanns ingen remiss för lilla J där.
Dr ASSHOLE har tydligen slöat rejält och inte fått iväg nån liten lappjävel till röntgen.
Såååå, imorgon 8.15 får jag ringa tillbaka till sköterskan och be henne sätta en blåslampa under pungen på fanskapet!
Idioten gjorde mig väldigt lessen och orolig men efter att ha sovit på saken så arbetade jag upp min vanliga ilska och det verkar behövas.
"Man måste vara frisk för att orka vara sjuk!" som jag brukar säga. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar