Söndagsresumé

Veckan har varit ganska jobbig faktiskt. Snart 14 dagar av snor, hosta och nattvak. Det kan nöta ner vem som helst. Sömnbristen är så pass irriterande att jag överväger att inte gå och lägga mig, hon vaknar ju ändå vid ett-tiden.
Igår fick jag den värsta paniken jag fått i hela mitt liv. Lilla J vaknade så smått vid 4-tiden och jag tänkte att jag passar på att gå ut och fixa en flaska välling innan hon vaknar till ordentligt. Vanligtvis gör hon precis det, vaknar och är hungrig. Nu när jag kom in låg hon med ansiktet ner i madrassen, lite snett och märkligt. Jag prövade att vända på henne för hon brukar halka ner från kudden. Och chocken över att kroppen var som en trasdocka, alldeles kall och livlös var lamslående. Ingen respons, inte en led som spändes....bara som en rispåse. Jag tänkte att nu är det kört, nu händer det oss. Nu har hon slutat andas för hon är förkyld och jag vet inte vad? Hjärtat rusade och en kall kyla rasade igenom min kropp.
Jag puttade på henne, ingen respons. Jag skakade i axlarna - ingenting. Jag buffade henne hårt i rumpan - nada!
Då ropade jag på min man som panikslaget hoppade upp ur sängen.
DÅ!!! Vaknade lilla älsklingen ur sin djupa sömn! Lättnaden går inte att beskriva med ord.
Det märkliga var att hon inte sa ett pip, ingenting fast jag väckte henne så "brutalt"?
Bara tittade lite förvånat på mig. Och jag kramade henne som aldrig förr.
Sen fick hon en flaska men somnade inte om. Tacka för det som jag betedde mig.
Så vi lekte 1 timme och sen somnade hon men inte jag. Tre timmar var jag vaken.
Snacka om adrenalinpåslag!
Låg och tänkte på om och men och herregud vad kunde ha hänt. Och hade superdåligt samvete som väckt henne med panik i rösten. Jag misstänker att sömnbristen gjorde att jag överreagerade och fick lite panik istället för att ta det lugnt.
Nu ska jag gå och lägga mig och det tar faktiskt emot, jag vill aldrig mer vara med om nåt sånt här igen.