Ännu ett år

Jag vet att jag har en dragning åt att vara negativ och cynisk. Men alla händelser i mitt liv gör det inte lätt att sluta vara på det viset. Jag kan omöjligt förstå varför vi ska gå igenom detta förvirrande och ångestframkallande kaos med våran dotter. Hon är inte sjuk och ändå krävs en massa läkarbesök för att försöka ställa till rätta det estetiska misstaget i hennes ansikte.
Hon är snart 11 månader och vi har säkert varit på Karolinska en gång i månaden. Eller mer. Jag har tappat räkningen. Det känns som att hon är där lika ofta som någon som är "sjuk på riktigt".
Våran älskling är glad som en kvitterfågel och alldeles underbar på alla sätt och vis. Jag älskar henne mer än jag trodde var möjligt. Ändå har jag ett tungt hjärta då prognosen för att hon ska kunna se ut som "alla andra" känns dålig och mitt mammAhjärta går sönder varje gång jag tänker på alla provtagningar och en eventuell operation. Och det känns som att allt hänger på mig. Bara mig.