Kommer ni ihåg när man var liten och blev sur eller kände sig orättvist behandlad. Då drog man iväg och gömde sig nånstans i en garderob eller bakom en husknut och tjurade...och väntade på att bli hittad.
Väntade på att nån skulle sakna en och komma ropandes och letandes efter en suris med mungiporna nedåt och en Lotta-På-Bråkmakargatan-uppsyn. Men minutrarna kändes långa som timmar och tillslut smög man närmre tv-rummet för att synas lite bättre. Ifall att dom inte hittade gömstället. Men sen när man var ända framme och såg tv-rutans flimmer så förstod man att ingen ens rest sig från soffan eller undrat var du tog vägen.
Det var ingen som förstod eller orkade riktigt bry sig om ännu ett av dina små vredesutbrott eller vad dom berodde på.
Så känns det nu...som att ingen vill hitta mig.
Eller så kanske jag har gömt mig för bra.
Dags att ringa den där teraputen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar