1995-2007

1995 flyttade jag hemifrån första gången till en andrahandslägenhet på 26 kvm med kokvrå.
På Wennerbergsgatan i Fredhäll bodde jag i 8 långa månader och betalade en ganska blygsam hyra på ett par tusenlappar till min värd Hr.Moscowitz, som hellre bodde i sin stora källare vid Mariatorget där han kunde spela på sin flygel utan att störa folk. Eller vad det kanske han som inte ville blir störd? Jag såg honom bara en gång.
Ingen av mina vänner hade flyttat, iallafall bodde dom inte i stan och Fredhäll kändes nog väldigt långt bort i deras värld. Min kära mamma hade bestämt sig för att ge mig lite andrum och inte störa mig genom att ringa stup i kvarten. Med resultatet att telefonen var tyst och ingen kom på besök och jag kände mig ganska ensam.
På 62:ans buss vid den tiden var medelåldern på passagerarna väääldigt hög. Ibland kunde man tro att PRO hade hyrt en SL-buss och var på väg till nån utflykt och bara råkade stanna till och plocka upp folk, av gammal vana.

Nu, 12 år senare, då jag återigen befinner mig i Fredhäll så är rollerna ombytta. Bussen är full med stressade mediemänniskor som ska av vid DN/Expressen huset och 30+ are med multifunktionella barnvagnar och stylade tillbehör (barnen). Funkislägenheterna går åt som smör i solsken och i min brevlåda ligger varje vecka färgkopierade A4-blad från hungriga mäklare som närmast kräver att jag ska sälja min lägenhet nu.
Jag har bara sett en enda pensionär i våra 3 fastigheter.

Men idag på 62:ans busshållplats vid Fridhemsplan så stod dom äntligen där! 6 baskrar, en hatt och en krycka! Jag blev så glad.
Trodde att vi andra med iPod-hörlurar och gratistidningar hade tvingat iväg alla äldre ner i nån källarlokal för att spela bridge till död-dagar.
I sakta mak gick dom på bussen och lät hövligt dom skruttigaste gå på först och alla fick sittplats, vilken tur!
Dom påminde mig om min farmor Margit. En liten liten tant som var farmödrarnas motsvarighet till "Den Beige Mannen." Hon hade beige basker, beige fuskmohairskappa med klädda knappar, klänning modell städrock och silvergrått papiljottvågigt hår. Som sig bör var hon en hejare på att baka smördegskakor, grahamsfrallor, rabarberpaj, krusbärskräm och göra riktig varm choklad på kakao och socker.
Själv drack hon silverte - varmt vatten med en skvätt mjölk - och skulle bara ha "tre droppar till" när hon fick påtår på kaffet. När vi kom på middag fick vi stek eller köttbullar med kokt potatis och brunsås...varje gång.
Farfar var slaktare. Old school kött och potatis grabb. Annars blev man väl inte mätt?
Den runda magen vittnade om dom nattliga turerna till kylskåpet.
När dom gick bort vid hög ålder kändes det tacksamt nog som en del av livet och jag gladdes åt alla trygga barndomsminnen dom gett mig. Det var inte förrän ett år efter min farmors begravning som jag faktiskt sörjde.
Jag kände inte att jag fått svar på vem hon verkligen var, hur var det när hon växte upp, vad hade hon kunnat lära mig, var vi egentligen lika eller alldeles olika?
Nästa gång borde jag sätta mig ned brevid Rut eller Vera med min rosa skärmbasker från Top Shop och fråga:
"-Åker du den här bussen ofta?".